Karen Borregaard är sociolog i grunden, med erfarenhet av allt från digitala tjänster för Röda Korset till virtuell verklighet inom techvärlden. Den röda tråden är densamma: att förstå hur människor tänker, fungerar och använder de lösningar som utvecklas för dem. I dag har hon och hennes kollegor en nyckelroll på Coloplast när det gäller att undersöka hur det är att leva med stomi och förmedla det vidare.
Ett arbete som delvis är mycket konkret och handgripligt. Karen åker helt enkelt hem till folk och sitter i deras badrum, är med när de byter bandage och ber dem visa exakt hur de gör. Vad de gör först. Var de lägger sina saker. Vad som händer när något går fel.
Ibland sker det också i testmiljöer, ofta både och. Allt för att komma så nära verkligheten och dokumentera så mycket som möjligt.
Uppgiften för Karen och teamet är sedan att översätta insikterna de skaffar sig till konkreta underlag för produktutveckling, innovation och design, för produktdesigners och ingenjörer att ta vidare. Och för att få dem och andra i organisationen att verkligen förstå vad det handlar om låter Karen dem också prova själva. De får ta på sig ett förkläde som efterliknar en stomi och röra sig, böja sig och försöka hantera vardagliga situationer. Då landar det, för det är detaljerna som avgör.
– Att utveckla produkter blir meningsfullt först när vi verkligen förstår vad det innebär att ha stomi. Även till synes små förändringar kan göra stor skillnad i vardagen.
Enligt Karen är läckage den enskilt största frågan när hon pratar med användare. Det är många som oroar sig, som ständigt är på sin vakt och känner efter, kontrollerar och planerar.
– Tänk efter – för alla utom småbarn är det tabu med det som kommer ut ur kroppen som vi inte själva kan kontrollera, säger hon.
En kvinna Karen intervjuade berättade om när det hände henne ombord på ett tåg. När det kommer något från stomin går det inte att stoppa och den här gången stannade det inte i påsen utan vällde plötsligt ut över både henne och sätet. En total förlust av kontroll inför andra människor. En medpassagerare gav henne sin halsduk för att hjälpa henne täcka upp situationen.
– Det är naturligtvis en traumatisk upplevelse som kan påverka en i åratal.
Trots att mycket är känsligt är många öppna när de väl får prata. Vissa bär på saker de aldrig har pratat med någon om. Samtalen går snabbt ner på detaljnivå – hur man klipper, fäster, byter, improviserar och löser olika situationer. Hur gör man när man övernattar hemma hos någon annan? När man reser? Sitter på ett flygplan?
Det är också där utvecklingen börjar, i små observationer. Som att det saknas papperskorgar på många offentliga toaletter. Att handfatet sitter utanför. Att man står där med fullt material i handen och inte har någonstans att göra av det.
– Var gör du av en full påse? Du kan inte bara rulla ihop den och stoppa den i fickan.
Det finns heller ingen ”rätt” användning. Människor gör på tusen olika sätt, beroende på kropp, vana, miljö och personlighet. Därför måste produkterna fungera i många olika situationer, för olika personer. Inte tvärtom.
– Det är inte användarna som ska anpassa sig, menar Karen Borregaard. Det är vårt ansvar att lyssna på dem och anpassa våra produkter så att de fungerar i praktiken, för alla. Våra lösningar är inte bara medicinska, allt vi gör ska också lätta den mentala bördan.
Och det var väl ungefär så Elise Sørensen, den moderna stomipåsens uppfinnare, tänkte en gång i tiden när hon såg sin stomiopererade syster isolera sig och helt dra sig undan socialt liv. Att hitta en lösning som gör att man kan leva sitt liv som man vill, även om man råkar ha en påse på magen.
