Om att bli bemött på rätt sätt.

För att förstå situationen behöver vi först resa bakåt i tiden. Sjukdomen som ledde till den där ödesdigra morgonen hade funnits med Stina sedan hon var åtta år gammal. Då, efter att ha fått den lindriga virussjukdomen femte sjukan, triggades något annat igång hos Stina: Crohns sjukdom, en kronisk inflammatorisk tarmsjukdom som ger magsmärtor och diarré och som gör att man blir trött och går ner i vikt.

Som barn lärde hon sig att anpassa sig, som tonåring att kämpa och som ung mamma att överleva. Just hennes variant av Crohns förvärrades av hormoner. När Stina var 23 år föddes hennes dotter, och allt blev ännu värre. Hormoner, smärta, utmattning. Ett liv som sakta rann ur kroppen.

Tillbaka till morgonen i Umeå. Stina hade blivit körd till akuten. Det fanns inga direkta symtom att peka på, bara den där inneboende starka känslan.

– Jag upprepade bara en sak: ”Ni måste lita på mig. Något är fel.”

Att vårdpersonalen faktiskt lyssnade gjorde all skillnad. Det blev den första av flera stunder där bemötandet avgjorde mer än behandlingen.

Läkarens ord kommer utan omsvep: ”Hela tjocktarmen måste bort”. Stina rasade ihop i rullstolen. ”Vad händer med mitt liv nu?” Men så kom en annan insikt.

– Det slog mig att om de tar bort tarmen… då får jag kanske leva. Det var som att dödsångesten vände till hopp.

Den åtta timmar långa operationen görs akut samma kväll. Tarmen var nära att brista.

– Kirurgen sa att det var tur att de opererade den dagen. Hade de väntat till nästa morgon hade jag förmodligen inte överlevt.

När narkosen släpper drabbas Stina av ett emotionellt chocktillstånd.

– Jag kunde inte möta någons blick. Jag orkade inte ens bli älskad, det gjorde för ont att förstå vad jag gått igenom.

I flera dagar skickar hon samma sms till närstående: ”Kom inte hit.”

Det är en situation som gör henne helt beroende av vårdpersonalens bemötande – och där minsta felsteg får stor betydelse.

Några dagar efter operationen ligger Stina i sjukhussängen och ringer på hjälp för att tömma stomin. Två undersköterskor stannar till bakom draperiet vid sängen. Den ena säger: ”Det är en stomi här bakom som behöver bytas. Är du sugen eller?”

Stina hör varje ord.

– Jag tänkte: Skammen är inte min. Den är deras.

När draperiet dras undan möter hon dem med en blandning av ilska och klarhet: ”Vem är mest sugen på att byta då? Ska vi rösta?” Händelsen blir avgörande för hennes framtida engagemang.

– Det var där det började. Jag kände att jag aldrig skulle vara tyst om hur viktigt bemötandet är. Den kommentaren hade kunnat knäcka någon som inte orkade säga emot.

I dag, mer än tio år efter operationen, föreläser Stina Hägglund i samarbete med Coloplast över hela Sverige för att utbilda vårdpersonal i patientbemötande. Hon beskriver det inte som kritik, utan som en nödvändig påminnelse.

– De flesta i vården är fantastiska. Men det räcker att en enda inte är det för att en patient i en extrem situation ska gå sönder. Hon betonar att bemötandet inte är en detalj utan en central del av vården.

– När du ligger där är du helt utlämnad. Det enda du har är hur någon ser på dig. Hur någon talar till dig.

Hur gör man som nära anhörig till någon som är sjuk, oavsett om det är en fysisk eller psykisk sjukdom? Vad är Stinas råd?

– Det absolut viktigaste är att du har en egen källa till kraft. Som anhörig måste du kunna fylla upp din tank med kärlek och energi som du sedan kan ge till den som är sjuk. Det är inte själviskt att du tar hand om dig själv, det är tvärtom en förutsättning för att du ska kunna hjälpa.

En månad efter operationen kände hon något som hon knappt minns från barndomen: Ork.

– Jag visste inte hur man gör när man är pigg. Jag hade aldrig haft energi.

För Stina markerar operationen inte bara slutet på en lång sjukdomsperiod, utan början på en ny livsuppgift.

– Livet tog inte slut för att jag blev stomiopererad. Det började. Och jag vill att alla som hamnar i vården ska få känna att de blir bemötta som människor – inte som arbetsmoment.

Energin kommer till stor nytta i vardagen. Just nu jobbar hon i en second hand-butik som handledare inom arbetsmarknadsinriktad rehabilitering.

– Där möter jag människor som hamnat utanför arbetsmarknaden och hjälper dem tillbaka in i arbetslivet.

Små saker i patientbemötandet som spelar stor roll